Vi män, och våra tårar

’- Pappa du ser lite ledsen ut?
– Nej nej älskling, pappa har bara lite ont i ögonen.
– Nää pappa jag känner att du är ledsen.
Barnen; de enda som har det kvar, de som inte är så uppe i sig själva att dom inte längre ser någon annan utan i stället känner de in, känner av… och uttrycker vad de känner. Det där vi vuxna tappat bort längst vägen. Längst vägen mot framgång, milstolpar och uppnådda mål, det perfekta livet med Volvo, villa och vovve… utan att råka visa vad vi egentligen känner.

För hon hade ju rätt min lilla fyraåring där hemma där hon satt tätt intill och kände av, kände in och berättade. Jag var ledsen, så utomkroppsligt ledsen, och trots att jag var på den tryggaste platsen jag vet, i mitt eget hem, med min kloka fyraåriga dotter i min famn, tappade jag bort mina känslor.

På kort tid har några av mitt livs viktigaste människor försvunnit ur mitt liv. Min mamma, pappa och bästa vän Carina lever inte längre, efter min skilsmässa försvann det jag kände som familj och för två veckor sedan försvann min, utanför familjen, viktigaste människa Karin. Karin dog, Karin som jag skapat och byggt upp klädmärket Odd Molly tillsammans med, vi som tillsammans lagade varandras liv och gjorde det omöjliga möjligt. Vi skapade ett modeföretag som satte ner foten för kvinnors rätt att känna sig vackra på så många sätt. En idé vi vågade montera ner på ett papper och sedan dra ända till börsen med miljardvärdering och allt det där vi kämpat för.

Det hör ju till saken att jag träffade Karin precis då jag kommit ur hemlösheten och hon ut ur en kraftigt destruktiv relation, där vi, två enbenta själar, kunde luta oss mot varandra för att inte falla. Sedan kunde vi sakta börja ta vartannat steg framåt, Karin och jag.
Och nu står jag här ensam, i en värld som krympt, blivit liten och trång av känslor som inte fått kännas.

Häromkvällen satt jag där hemma i min lägenhet, när hela mitt väsen vulkanlikt bara exploderade. Ett avgrundsvrål och total kollaps.
– Jag, som är man, chef, pappa, företagsledare, entreprenör och stark. Jag som överlevt både toppen och botten, hur fan kan jag bara detonera på det här viset? Eller vänta, kanske jag bara är businessfrustrerad?!
Men jag bad om hjälp. Att be om hjälp har känts rätt omanligt, men någonting jag vet oftast visat sig leda till något bättre. En objektiv och förståndig kvinna ställde mig då frågan: – Men har du sörjt?

Men vafan! Jag bad henne förklara hur hon menar och lärde mig snabbt. Sorgerna i mitt liv har alltid stuvats undan längst in i förrådet i prydliga och väldesignade kartonger. Obearbetade känslor med stundens osynliga tårar intorkade i dess snören.
Jag förstod också att det nu var hög tid att arbeta bort det där skoningslöst förföljande trycket över mitt bröst, det jag bortförklarat som ”äh, det är bara stress på grund av business och pandemi, allt har sitt pris, typ”. Men det var mer komplicerat än så.

Trots mina nya insikter och därtill känsloutbrott, tror jag att det fortfarande finns en miljon ogråtna tårar inom mig som behöver visas ut, men det faktum att jag nu vågar skriva lite kort om mina sorger, kanske är en början mot medmänsklighet och omtanke även mot mig själv, precis så som jag vill uppfattas av andra. Jag är rädd, men ändå trygg på något vis, och nu är det dags.

Vi grabbar brukar ju annars enklast bedöva känslor med några järn, ett par slag i ringen, nya projekt att fly till och sedan lyfta fram hagelbrakaren när det blivit för trångt där inne i bröstet, medan kvinnor brukar ha enklare för att ta fram mobilen och ringa en kompis fem i tolv på natten. Det där behöver vi män bli bättre på.

Jag vill med detta lilla epos, tacka min lilla dotter Carla som såg min sorg och hjälpte mig att först bejaka den, sedan oförskräckt kliva in i den för att därefter bearbeta och till sist öppna upp mina celler och ögon för att se andras dito. Jag är, man, entreprenör, pappa, företagsledare, stark… och känslosam.

Så, kära stranger, ta nu en titt i sidled, släpp datorn, prestigen och Netflix för ett ögonblick, knuffa en medmänniska mot att åter bli barnsligt fri där inuti bröstet. De finns överallt, medmänniskorna som behöver hitta tillbaka till det som tappats bort, de kanske bor i samma port som du, kanske rent av sover i din säng, ja kanske till och med i de skor du står i just nu?

Vid dagens eller livets slut handlar ju inte livet om vilken bil du kört, om du bott i ett palats eller haft ”rätt” BMI. Ingen nämner kroppsfetter eller bilmärken på sin dödsbädd. Det handlar snarare om att ha funnit harmoni nog att vara en närvarande och lyhörd medmänniska som ser på andra så där som barnen gör och sist får höra våra egna barn säga ”du har varit en fantastisk förälder och lärt mig att bli detsamma”.
Hör vi det den där dagen, ja då somnar vi gott.

Nu ska jag gråta lite till.

/Per, Man, 61 år