Jag önskar att jag hade ätit mer tårta

Det var hennes sista ord på dödsbädden. Det hon menade var nog att hon hela sitt liv hade skjutit sin livsnjutning framför sig. Och vi gör ju lite så. Vi tänker att sen, sen ska jag minsann ta för mig av livets goda, tills vi en dag är oförmögna att göra det, i livets slutskede. Och allt det härliga förblir ogjort.

Min far dog för ett par veckor sedan och han tillbringade sina sista 5-6 år på ett hem, där han aldrig lämnade sitt rum. Det var sorgesamt att höra honom tala om allt han nu ville göra, men inte längre förmådde. Han ville åka till Stockholm för att vara med barnbarnen, han ville hälsa på alla sina vänner, han ville åter besöka släktingar i USA, men ingenting gick längre att genomföra, även om hans huvud tänkte att det gick så orkade bara inte kroppen längre.

Jag minns även hur han mitt i livet berättade för oss barn om sina oförverkligade drömmar. En av dessa var som ung att en dag lära sig flyga flygplan, men att det aldrig blev av. Och kanske var det just detta som långt senare fick mig att i ett svagt ögonblick besluta mig för att bli pilot. Dumt kanske då jag är väldigt flygrädd, men så fick det bli. Jag tror att jag till största delen blev pilot för pappas skull. Det var ett av våra största ögonblick tillsammans när jag fick ta min 80-åriga far ombord en Piper Cherokee PA-28 och flyga honom över hela hans liv. Fäbodarna utanför Mora, Orsasjön, gårdarna där han lekt som ung. Han grät aldrig min far, men jag såg tårar då vi passerade hans uppväxthem på 1000 fots höjd.

Jag har därför lovat mig själv att alltid leva nu. Att följa min egen agenda, att aldrig låta andra diktera villkoren för mitt liv. Jag får aldrig längta bort tid. Aldrig lämna drömmar ogjorda. Jag har fått en chans i livet.

Samtidigt har nutiden blivit till nåt slags kollektiv jakt på ständig utveckling. Underförstått att vi aldrig är eller får vara riktigt nöjda. Vi får liksom inte stanna upp, komma hem till ett lugn och en harmoni, efter en fullspäckad dag, för att bara tycka att allt är lite lovely. Och i onöjdhetens kölvatten ska vi banta, träna, springa, läsa, meditera, yoga, lyssna på gurus och hela tiden ha tårtan hängandes i ett snöre framför oss i en jakt på den godbit vi verkligen vill ha men inte törs äta. Inte riktigt än. Utan sen. När det är för sent. Herregud, vi kan ju lägga en millimeter om midjan.
Hör mig nu, vi duger gott som vi är.

Är det inte bara dags att tycka att vi är bra nog, att gilla läget? Att ta precis den vi är och älska den med allt vad den är. Styrkor och brister. Och sen käka upp det liv som i genomsnitt serverar oss 30 000 gyllne morgnar och lika många nya möjligheter därtill. Fylla på med fina upplevelser, oförståndiga beslut, gränslös njutning och galenskaper, precis hela tiden.

För det är måhända en kliché, men vi kommer vid vårt sista andetag ändå bara att ångra allt det vi aldrig gjorde, tårtan vi aldrig åt. Och vem vet, kanske allt rycks ifrån oss långt innan vi så tänkt oss.

Jag avslutar med några ord skrivna av min vän Kristian Gidlund som dog 29 år gammal, från hans blogg ”I kroppen min”.

“Kanske får vi bara den tid som tilldelats oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu:
Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden.”