Men varför håller vi på som vi gör?
Jag jobbar väldigt mycket. Alltså väldigt mycket, egentligen hela tiden.
Ibland ger det fantastiska resultat, nån gång har det blivit extremt mycket arbete för absolut ingenting. Och sånt är bara mitt liv. Slott eller inte ens en koja. Högt och lågt, allt eller inget.
Jag är nämligen företagare. En sån där med noll trygghet.
Egentligen var det aldrig meningen att jag skulle bli det, men det bara liksom blev så. Primärt för att jag alltid haft extremt svårt att få ett jobb…och även jag måste ju få mat på bordet.
Har säkert sökt 100 jobb i vuxen ålder, fått ett enda. Och där fick jag sparken.
Jag vet inte vad det är som gör att där inte finns plats för mig där ute i finvärlden, men jag har lärt mig gilla läget.
Så jag har liksom varit tvungen att göra det själv. Mitt liv är ju som andras liv helt enkelt produkten av mina egna beslut. Så även om jag egentligen vill tycka lite synd om mig själv, så har jag ju egentligen ingen som helst rätt till det. Faktiskt. Eller tyvärr. Det frestar ju att vara lite offer. Men näeh, inte.
Många säger till mig att jag måste börja ta det lugnt, inte köra sönder mig själv.
Men jag är inte sån. Jag har nämligen valt att inte se arbete som en lidelse och uppoffring utan snarare som ren glädje, något jag gör av fri vilja, något som bara är en del av hela min livs-ekvation, inte ett jobb utan snarare en jobb-hobby, eller jobby om du så vill. För mig är arbete inte något jag bara valt att njuta av (det är ju lite trevligare att välja det), utan även något där det alltid finns en tydlig orsak till varför jag håller på som jag gör.
Orsaken kallas belöningen.
Vi människor tenderar till att knuffa den där belöningen framför oss tills vi inte längre orkar njuta av den när den väl är hos oss.
Jag är en stor förespråkare av att sätta sprätt på grejer medans man kan, hela tiden. Säkra sin kostnadsbild sen leva upp resten.
Jag ser för övrigt 3 olika belöningar i mitt liv.
1. Lite pengar över vid månadens slut
2. Lite tid över vid alla måstens slut, tid att sprida dessa kronor över.
3. Helst några viktiga människor omkring oss att dela belöningen med.
Det behöver inte vara överflöd, men att njuta så långt det går med det som finns till hands, och sen skapa nytt.
Vetskapen om den stundande belöningen gör det så mycket lättare att borsta av sig och ta kämpet varje morgon, med att gapskratt dessutom.
Och ska jag sen avslutningsvis ge ett tips som kortar vägen till nästa gång du bjuder nära och kära på fest…
… behåll ditt daytime job. Säkra livet. Sen stuva om aftontimmarna. Stäng av tv´n, gå in på labbet och pula med grejer som kan bli inte bara Tacos (vilket iofs är hur grymt som helst) med vännerna, utan långt mer än så.
Långt där framme. Bra mycket mer.
Vetskapen om varför vi håller på gör varje minut mer skonsam, levande och spännande.
Så fira hela jävla tiden. Med dom du älskar.
För sen dör vi.
Allt är upp till mig. Optimisten Per.
Och dig. Förstås.
Fler artiklar för dig
I sandlådan
Jag tycker detta är så vansinnigt inspirerande, politiker och ”bättre vetande” talar om integrationsplaner och om 20–30 år med enorma satsningar, miljonprogram och samverkan mellan olika kommunala instanser medan Marianne ställde ut en sandlåda. Hur genialt?! Men det är ju så, de stora lösningarna finns ofta i de små idéerna.
Nu jäklar gör vi det här vackert tillsammans
Vi kan även översätta detta till våra hem, till hur vi umgås med varandra kring området vi bor, våra innergårdar är ju en guldgruva full av möjligheter. Ju tristare den är nu, desto enklare att blåsa liv i. Tävla om Malmös mest levande innergård liksom, bli en stilbildare för andra.
Vi män, och våra tårar
För hon hade ju rätt min lilla fyraåring där hemma där hon satt tätt intill och kände av, kände in och berättade. Jag var ledsen, så utomkroppsligt ledsen, och trots att jag var på den tryggaste platsen jag vet, i mitt eget hem, med min kloka fyraåriga dotter i min famn, tappade jag bort mina känslor.
Tillsammans har vi burit varandra, åtminstone ända hit
En märklig sak jag lärt mig genom åren, är att; när jag haft det som jävligast, har den bästa medicinen varit att sträcka ut hand till någon annan, att erbjuda någon som också har det jävligt min trygghet, min famn och mitt stöd, då mår jag bättre, då får jag åter ny kraft.
Att ge någon chansen – den vackraste av gåvor
"Vi är många som kan skapa möjligheter och lika många som behöver den. Är det inte lite så vi ska lira?"
En hälsning från Per och den falska drömmen om lycka
"Alla dessa parametrar fostrar våra drömmar om att en dag ha ALLT, och då helst i överdåd, som något slags bevis för hur bra vi är. Den externa massiva bekräftelsen. I alla fall i min värld."
Sorg och lycka stärker oss
”Jag kommer nog aldrig att bli förälskad igen”, sa jag till min äldsta dotter för några veckor sedan. Inte bara drog pandemin med sig ödeläggande av mina verksamheter, min far dog dessutom nyligen och jag har gått igenom en skilsmässa från min hustru. 18 månader av absolut mörker."
Jag önskar att jag hade ätit mer tårta
"Det var hennes sista ord på dödsbädden. Det hon menade var nog att hon hela sitt liv hade skjutit sin livsnjutning framför sig."
Det är spännande att inte göra någonting alls
"Ibland när jag har det utåt sett tråkigt, så har jag ändå pirret inom mig, den där känslan av att något kul, bra och spännande plötsligt kan hända."
Fördomsbrottning (A Knight at the Opera)
"Hela mitt liv har jag baktalat allt som jag inte förstått. Kulturer, beteenden, you name it. Jag har haft åsikter som jag liksom bara haft, av hävd och tradition, utan att någonsin egentligen ställa dem mot väggen."
Men varför håller vi på som vi gör?
"Jag jobbar väldigt mycket. Alltså väldigt mycket, egentligen hela tiden. Ibland ger det fantastiska resultat, nån gång har det blivit extremt mycket arbete för absolut ingenting."
Vi vaknar ca 30 000 gånger i våra liv
"... och det vore väl ändå själva f*n om vi inte skulle få till det en endaste en av dessa dagar. Det händer så himla mycket spännande saker i ditt liv Per....och i mitt liv händer det nästan ingenting”.
Han hette Niklas – och han var den mest fantastiske unge man
"Vi var några killkompisar som startade ett litet företag ihop på slutet av 80-talet. Skateboard hade varit dött sen 6 år och en kompis till mig påstod att ”trender kommer och går, vart sjunde år”
Hyresrätt – om jag fick välja
"Allt sedan jag flyttade hemifrån som 17-åring där hemma i Falun, till en 1 ½:a om 49 kvadrat, 1977, har livet tagit mig via olika boenden och geografier."
Drömmen – en lägenhet i lägenheten
"Som vi kämpar och sliter. Vi gör våra insatser för att saker och ting ska fungera, vi ska få ihop till hyran, mat på bordet, något varmt och helst fint att ha på oss."
Säg hej till grannen
"I min ungdom var det så enkelt att träffa människor. Man åkte helt enkelt till fiket eller ner på stan, för man visste att förr eller senare dök polarna upp. Det var som ett chatt-forum fast på riktigt."
Du är ett inredningsgeni
"Glöm aldrig en sak, du är så sjukt mycket bättre än du tror. Vi inbillar oss att alla andra är så förbaskat fantastiska, men låt mig lova en sak. Detta stämmer inte."
Så här hittade jag hem till K-Fastigheter
"Ibland stramar livet för precis alla, och man kämpar så hårt för vändningen. Så även för mig, kanske lite väl mycket i sina stunder. Mina livsbottnar har varit mycket djupa."
Ett alldeles eget hem. Tillvarons eget basläger. Livets grund.
”Livet hade blivit så fel. Allt hade gått sönder. Det är lätt att ta det vi har för givet. Ett jobb, ett hem, en käresta och några kronor över vid månadens slut."
