Ett alldeles eget hem. Tillvarons eget basläger. Livets grund.
”Livet hade blivit så fel. Allt hade gått sönder”.
Det är lätt att ta det vi har för givet. Ett jobb, ett hem, en käresta och några kronor över vid månadens slut.
Jag skriver detta för att påminna om det vackra i att ha vårt eget namn på en dörr, bakom vilken vi faktiskt bor.
Ett hem är det största. Något att återvända till för att återbygga kraft för nästa dag. Vår landningsbana. Puls- och axelsänkningens borg. Den fredade plats där ingen kommer åt oss, där tid och andning är vår och ingen annans. En identitetens absolutaste bekräftelse.
En fantastiskhet värd att aldrig glömma. Så nyp dig i armen.
För mig har det inte alltid varit så. Ett eget boende har i perioder varit inget annat än en avlägsen dröm jag knappt vågat drömma.
Januari 2000, gick Hornsgatan ner på Södermalm i Stockholm. Ser en man gå in i en tobaksaffär.
Redan då han går över tröskeln tar han förberedande upp en 500-ing ur plånboken för att betala enligt plan.
Jag tänker ”en dag ska jag också ha en sån där”.
Samma dag promenerade jag själv till Norrtull där jag gömt en påse pantflaskor.
Jag var 39 och hade precis förlorat allt. Per definition hemlös. Allt var borta. Mitt hem, min ekonomi, kärleken, vännerna, pappersrätten till mitt eget barn.
Jag fördrev mina dygn vandrandes. Det var livet utan nyckel i fickan, utan mat för dagen. Tropp, hopp, mod och kraft lyste med sin allt för påtagliga närvaro.
Det var dessutom vinter och utanförskapet var skoningslöst kallt, på så många vis.
Varje morgon gick jag till Mariakliniken och hämtade en påse med 3 tabletter. Det var 1 smärtstillande, 1 lugnande och 1 för sömnen.
Livet hade blivit så fel. Allt hade gått sönder.
Den där 500-ingen blev till drivkraft för mig. Han hade något jag inte hade, men ville ha. Han hade nog även rumsvärmen och kanske rent av någon som längtade efter honom.
Helt ovetandes kom han att bli min målbild.
Jag hade också kunnat avsky honom för hans välstånd och i detta spika fast mig själv i eländet.
Men han blev till min drivkraft. Min motivation. Jag bara skulle in i värmen igen, ta mig över linjen till den inkluderande sidan av livet.
3 månader senare, undernärd och skrämmande ensam, vågade jag svälja min stolthet och sökte mat via socialen. Jag hade ju ändå betalat skatt i mitt liv och tänkte att ”kanske kan jag be Sverige om hjälp”.
Lite visste jag att jag där skulle få möta det som inte bara blev till överlevnad men även till liv. En människa med ett kall. En ung Socialtjänstekvinna som tog med sig hjärtlighet, lyhördhet och givandets gåva till jobbet.
Hon inte bara såg mig, hon trodde även på mig. Och hon gav mig chansen.
Vägen tillbaka var strävosam, fylld av mentalt krig och total uppoffring. Förstår än idag inte att jag mäktade med det. Men drömmen om att en dag åter få ha en sedel i fickan, en nyckel till egen dörr och kanske rent av kärlek i mitt liv, ja den hade fått näring.
Två års kamp senare gick jag in i nämnda tobaksaffär, där på Hornsgatan på Södermalm i Stockholm..
Jag tog en 500-ing ur fickan redan då jag gick över tröskeln.
Det var den största av dagar för mig.
För nu fanns där även en dörr någonstans i en Stockholmsförort som det stod Per Holknekt på.
Fler artiklar för dig
I sandlådan
Jag tycker detta är så vansinnigt inspirerande, politiker och ”bättre vetande” talar om integrationsplaner och om 20–30 år med enorma satsningar, miljonprogram och samverkan mellan olika kommunala instanser medan Marianne ställde ut en sandlåda. Hur genialt?! Men det är ju så, de stora lösningarna finns ofta i de små idéerna.
Nu jäklar gör vi det här vackert tillsammans
Vi kan även översätta detta till våra hem, till hur vi umgås med varandra kring området vi bor, våra innergårdar är ju en guldgruva full av möjligheter. Ju tristare den är nu, desto enklare att blåsa liv i. Tävla om Malmös mest levande innergård liksom, bli en stilbildare för andra.
Vi män, och våra tårar
För hon hade ju rätt min lilla fyraåring där hemma där hon satt tätt intill och kände av, kände in och berättade. Jag var ledsen, så utomkroppsligt ledsen, och trots att jag var på den tryggaste platsen jag vet, i mitt eget hem, med min kloka fyraåriga dotter i min famn, tappade jag bort mina känslor.
Tillsammans har vi burit varandra, åtminstone ända hit
En märklig sak jag lärt mig genom åren, är att; när jag haft det som jävligast, har den bästa medicinen varit att sträcka ut hand till någon annan, att erbjuda någon som också har det jävligt min trygghet, min famn och mitt stöd, då mår jag bättre, då får jag åter ny kraft.
Att ge någon chansen – den vackraste av gåvor
"Vi är många som kan skapa möjligheter och lika många som behöver den. Är det inte lite så vi ska lira?"
En hälsning från Per och den falska drömmen om lycka
"Alla dessa parametrar fostrar våra drömmar om att en dag ha ALLT, och då helst i överdåd, som något slags bevis för hur bra vi är. Den externa massiva bekräftelsen. I alla fall i min värld."
Sorg och lycka stärker oss
”Jag kommer nog aldrig att bli förälskad igen”, sa jag till min äldsta dotter för några veckor sedan. Inte bara drog pandemin med sig ödeläggande av mina verksamheter, min far dog dessutom nyligen och jag har gått igenom en skilsmässa från min hustru. 18 månader av absolut mörker."
Jag önskar att jag hade ätit mer tårta
"Det var hennes sista ord på dödsbädden. Det hon menade var nog att hon hela sitt liv hade skjutit sin livsnjutning framför sig."
Det är spännande att inte göra någonting alls
"Ibland när jag har det utåt sett tråkigt, så har jag ändå pirret inom mig, den där känslan av att något kul, bra och spännande plötsligt kan hända."
Fördomsbrottning (A Knight at the Opera)
"Hela mitt liv har jag baktalat allt som jag inte förstått. Kulturer, beteenden, you name it. Jag har haft åsikter som jag liksom bara haft, av hävd och tradition, utan att någonsin egentligen ställa dem mot väggen."
Men varför håller vi på som vi gör?
"Jag jobbar väldigt mycket. Alltså väldigt mycket, egentligen hela tiden. Ibland ger det fantastiska resultat, nån gång har det blivit extremt mycket arbete för absolut ingenting."
Vi vaknar ca 30 000 gånger i våra liv
"... och det vore väl ändå själva f*n om vi inte skulle få till det en endaste en av dessa dagar. Det händer så himla mycket spännande saker i ditt liv Per....och i mitt liv händer det nästan ingenting”.
Han hette Niklas – och han var den mest fantastiske unge man
"Vi var några killkompisar som startade ett litet företag ihop på slutet av 80-talet. Skateboard hade varit dött sen 6 år och en kompis till mig påstod att ”trender kommer och går, vart sjunde år”
Hyresrätt – om jag fick välja
"Allt sedan jag flyttade hemifrån som 17-åring där hemma i Falun, till en 1 ½:a om 49 kvadrat, 1977, har livet tagit mig via olika boenden och geografier."
Drömmen – en lägenhet i lägenheten
"Som vi kämpar och sliter. Vi gör våra insatser för att saker och ting ska fungera, vi ska få ihop till hyran, mat på bordet, något varmt och helst fint att ha på oss."
Säg hej till grannen
"I min ungdom var det så enkelt att träffa människor. Man åkte helt enkelt till fiket eller ner på stan, för man visste att förr eller senare dök polarna upp. Det var som ett chatt-forum fast på riktigt."
Du är ett inredningsgeni
"Glöm aldrig en sak, du är så sjukt mycket bättre än du tror. Vi inbillar oss att alla andra är så förbaskat fantastiska, men låt mig lova en sak. Detta stämmer inte."
Så här hittade jag hem till K-Fastigheter
"Ibland stramar livet för precis alla, och man kämpar så hårt för vändningen. Så även för mig, kanske lite väl mycket i sina stunder. Mina livsbottnar har varit mycket djupa."
Ett alldeles eget hem. Tillvarons eget basläger. Livets grund.
”Livet hade blivit så fel. Allt hade gått sönder. Det är lätt att ta det vi har för givet. Ett jobb, ett hem, en käresta och några kronor över vid månadens slut."
