Säg hej till grannen
I min ungdom var det så enkelt att träffa människor. Man åkte helt enkelt till fiket eller ner på stan, för man visste att förr eller senare dök polarna upp. Det var som ett chatt-forum fast på riktigt. Det var vår enda chans, vi hade ju inte ens mobiltelefoner. ABBA sjöng ”I stare at the phone on the wall” och dagens unga undrar va??
Där fanns nåt fint i att mötas på riktigt. Konditorier med dammsugare och kaffe i kopparkärl, stocken utanför korvkiosken. Men det där finns ju inte längre. Och det skapar ensamhet.
Ensamhet är något vi inte riktigt talar om, eller åtminstone inte erkänner. Idag köper vi en låtsaskänsla av gemenskap via digitala tekniker, men det är också något som bär på hemligheter som aldrig kommer fram.
Just denna ensamhet.
De människor vi ser omkring oss på väg till och från jobb eller mataffären… ta en extra titt. Höj blick och försök möta ögon. För vid dennes hemkomst kanske ensamheten väntar igen.
Jag själv tros av många leva i stora gemenskaper men se så enkelt är det inte alltid. I stora perioder har jag levt extremt ensam, även om jag gett sken av annat.
En sån period var så sent som för bara 3 ½ år sen. Och julen kom närmare med stormsteg.
Den här gången ville jag bara inte vara ensam över jul, för den ensamheten känns dubbelt tung. Så jag vidtog åtgärder.
Jag kontaktade ett hotell i Stockholm (Scandic Park) och frågade om jag fick låna deras lobby för att bjuda ensamma att fira jul med mig. Jag tänkte att dem väl ändå inte hade gäster och att allt skulle gapa tomt. Och mycket riktigt.
Jag gick sedan ut via Facebook och bjöd in. Vem som helst som jag hade eller aldrig hade mött. ”Kom och fira jul med mig, ta med en liten symbolisk julklapp, så fixar jag en till dig”.
Vi blev 65 personer. Och vilken fantastisk samling människor. Det var Filiz från Turkiet, Joumana från Libanon, Eva-Marie från Hökarängen och Gustaf från Övre Östermalm. Ung och gammal, kvinnor och män. Adel, präster, borgare och bönder.
Jag vet idag att detta var min rikaste jul någonsin, fina barndomsminnen till trots.
Jag hade köpt Lovikkavantar, raggsockor och stickade mössor till alla och omsorgsfullt slagit in 65 paket med tillhörande rim.
Vi fick se på Kalla Anka på hotellets TV och vi delade alla på gästernas medhavda delikatesser från världens alla hörn. Det var Souvlaki, sill, fattoush och knäck.
Dessutom bytte alla nummer och kontaktytor med varandra.
Den eftermiddagen skapade jag de bästa vänner jag har än idag. Och det som är som mest gripande är att vi alla nog trodde att den andra egentligen inte var särskilt ensam.
Vi behöver gemenskap. Ensamhet är bedövande tung och ensamhet föder värre ensamhet tills allt går i lås och man känner sig fast.
Det är så enkelt, men så svårt. Men att bara ge grannen sitt lilla hej eller god morgon kan förändra så mycket. Och att bidra till att någon annans sol åter går upp kan vara bland de starkaste av känslor.
Jag har förstått idag att många av mina gäster denna jul i sin tur fortsatte att bjuda in till gemenskapsträffar för ensamma senare i livet.
Jag själv känner mig måhända än idag mycket ensam i sina små stunder.
Men jag vet även att jag har mina vänner från den julen och deras hem står alltid öppna.
Jag uppmanar aldrig, men jag ger nu och här en varm rekommendation.
Ett litet hej bara. Det känns bra inuti och det kan skapa mer än du någonsin anar.
Som lite värdighet och självkänsla i en främmande människas liv.
Fler artiklar för dig
I sandlådan
Jag tycker detta är så vansinnigt inspirerande, politiker och ”bättre vetande” talar om integrationsplaner och om 20–30 år med enorma satsningar, miljonprogram och samverkan mellan olika kommunala instanser medan Marianne ställde ut en sandlåda. Hur genialt?! Men det är ju så, de stora lösningarna finns ofta i de små idéerna.
Nu jäklar gör vi det här vackert tillsammans
Vi kan även översätta detta till våra hem, till hur vi umgås med varandra kring området vi bor, våra innergårdar är ju en guldgruva full av möjligheter. Ju tristare den är nu, desto enklare att blåsa liv i. Tävla om Malmös mest levande innergård liksom, bli en stilbildare för andra.
Vi män, och våra tårar
För hon hade ju rätt min lilla fyraåring där hemma där hon satt tätt intill och kände av, kände in och berättade. Jag var ledsen, så utomkroppsligt ledsen, och trots att jag var på den tryggaste platsen jag vet, i mitt eget hem, med min kloka fyraåriga dotter i min famn, tappade jag bort mina känslor.
Tillsammans har vi burit varandra, åtminstone ända hit
En märklig sak jag lärt mig genom åren, är att; när jag haft det som jävligast, har den bästa medicinen varit att sträcka ut hand till någon annan, att erbjuda någon som också har det jävligt min trygghet, min famn och mitt stöd, då mår jag bättre, då får jag åter ny kraft.
Att ge någon chansen – den vackraste av gåvor
"Vi är många som kan skapa möjligheter och lika många som behöver den. Är det inte lite så vi ska lira?"
En hälsning från Per och den falska drömmen om lycka
"Alla dessa parametrar fostrar våra drömmar om att en dag ha ALLT, och då helst i överdåd, som något slags bevis för hur bra vi är. Den externa massiva bekräftelsen. I alla fall i min värld."
Sorg och lycka stärker oss
”Jag kommer nog aldrig att bli förälskad igen”, sa jag till min äldsta dotter för några veckor sedan. Inte bara drog pandemin med sig ödeläggande av mina verksamheter, min far dog dessutom nyligen och jag har gått igenom en skilsmässa från min hustru. 18 månader av absolut mörker."
Jag önskar att jag hade ätit mer tårta
"Det var hennes sista ord på dödsbädden. Det hon menade var nog att hon hela sitt liv hade skjutit sin livsnjutning framför sig."
Det är spännande att inte göra någonting alls
"Ibland när jag har det utåt sett tråkigt, så har jag ändå pirret inom mig, den där känslan av att något kul, bra och spännande plötsligt kan hända."
Fördomsbrottning (A Knight at the Opera)
"Hela mitt liv har jag baktalat allt som jag inte förstått. Kulturer, beteenden, you name it. Jag har haft åsikter som jag liksom bara haft, av hävd och tradition, utan att någonsin egentligen ställa dem mot väggen."
Men varför håller vi på som vi gör?
"Jag jobbar väldigt mycket. Alltså väldigt mycket, egentligen hela tiden. Ibland ger det fantastiska resultat, nån gång har det blivit extremt mycket arbete för absolut ingenting."
Vi vaknar ca 30 000 gånger i våra liv
"... och det vore väl ändå själva f*n om vi inte skulle få till det en endaste en av dessa dagar. Det händer så himla mycket spännande saker i ditt liv Per....och i mitt liv händer det nästan ingenting”.
Han hette Niklas – och han var den mest fantastiske unge man
"Vi var några killkompisar som startade ett litet företag ihop på slutet av 80-talet. Skateboard hade varit dött sen 6 år och en kompis till mig påstod att ”trender kommer och går, vart sjunde år”
Hyresrätt – om jag fick välja
"Allt sedan jag flyttade hemifrån som 17-åring där hemma i Falun, till en 1 ½:a om 49 kvadrat, 1977, har livet tagit mig via olika boenden och geografier."
Drömmen – en lägenhet i lägenheten
"Som vi kämpar och sliter. Vi gör våra insatser för att saker och ting ska fungera, vi ska få ihop till hyran, mat på bordet, något varmt och helst fint att ha på oss."
Säg hej till grannen
"I min ungdom var det så enkelt att träffa människor. Man åkte helt enkelt till fiket eller ner på stan, för man visste att förr eller senare dök polarna upp. Det var som ett chatt-forum fast på riktigt."
Du är ett inredningsgeni
"Glöm aldrig en sak, du är så sjukt mycket bättre än du tror. Vi inbillar oss att alla andra är så förbaskat fantastiska, men låt mig lova en sak. Detta stämmer inte."
Så här hittade jag hem till K-Fastigheter
"Ibland stramar livet för precis alla, och man kämpar så hårt för vändningen. Så även för mig, kanske lite väl mycket i sina stunder. Mina livsbottnar har varit mycket djupa."
Ett alldeles eget hem. Tillvarons eget basläger. Livets grund.
”Livet hade blivit så fel. Allt hade gått sönder. Det är lätt att ta det vi har för givet. Ett jobb, ett hem, en käresta och några kronor över vid månadens slut."
