Att ge någon chansen – den vackraste av gåvor

Adrian kom till Sverige från Rumänien som tonåring. Med mamma i Spanien och pappa i Sverige, behövde han göra ett val, Sverige skulle bli hans nya hem.
Att få komma hem till Sverige och in till den svenska värmen var ingen självklarhet, murarna var höga av fördomar och komplex byråkrati. Förutsättningarna var
knappa och Adrian hade förmodligen tusen argument för ett liv dömt till utsidan, i svårdom.

Det blev en turbulent tid och hårt arbete i statistikförbättrande praktikantprogram, igångsatt av Arbetsförmedlingen tillsammans med Swedbank.

Samtidigt och någon annanstans, satt Jacob Karlsson på sin kammare och smidde planer för sitt då, lilla K-Fastigheter. Det var väl också ungefär då, jag själv lärde känna Jacob.
En fredagskväll för många år sedan, när jag skrev ett inlägg i sociala medier: ”sitter hemma och arbetar en fredag kväll, när konkurrenterna är ute och festar. En utmärkt tid att
bli bättre och att dra ifrån”.
Bara minuten senare, svarade vad som då var för mig, en främmande Jacob Karlsson, till mig: ”Ha ha samma här”. Sedan den dagen är vi såta vänner. Jag är en relativt gammal man
och med åldern bygger man också en vänskapskräsenhet, men Jacob släppte jag in direkt. För inom den superambitiösa affärsmannen Jacob, bor så mycket människa.

Nåväl, åter till Adrian…
Adrian fick lyckligtvis en praktikplats på lilla K-Fastigheter. Jacob behövde en hjälpande hand.
”Jag ville verkligen ge Adrian chansen, jag förstod tidigt hur mycket han längtat efter att få visa vad han kan och jag ville jobba nära den egenskapen, det drivet”.
Han fick chansen. Och som han fick chansen. Och som han tog den. Det är som att den som längtar mest också är den som uppskattar möjligheten mest.
För Adrian levererade med ett leende på läpparna och ett ”jajamen” utan en enda stavelse av gnissel eller klagan.

Jacob såg, och gav Adrian utökat förtroende. Han gav Adrian möjlighet på möjlighet att bevisa för både Jacob och sig själv, att han var väl förtjänt av en helt
annan dom, ett liv innanför murarna, inne i värmen.
Idag står det Fastighetstekniker, K-Fastigheter, på Adrians visitkort.

K-Fastigheter är stort idag, och växer hela tiden, med fastigheter och personal men framför allt hjärta. Då och då har jag den äran att få sitta ner när deras VD är i Stockholm
på affärsresor och vid ett av dessa tillfällen, sitter han där vid bordet och ler så varmt, Adrian Pop. Mannen som tog sig från ingenstans till sin egen dröm.
Tack vare att någon faktiskt gav honom chansen.
”Där finns ingen plats på jorden där jag hellre skulle vilja vara än precis där jag är. Jag kanske är världens lyckligaste människa.
Jag vill vara precis här, livet ut,” säger Adrian

Tänk hur många människor omkring oss som bär på denna genuina längtan efter att få den där chansen. Att få visa den där tacksamheten och superleveransen när vi andra,
vi som redan är hemma i värmen, öppnar våra dörrar välkomnar dessa människor hem.

Vi är många som kan skapa möjligheter och lika många som behöver den.
Är det inte lite så vi ska lira?

Om vi bara, likt Jacob, släpper våra titlar på visitkorten för ett ögonblick, låter hjärtat spela ut sina egna kort och ser sann kompetens och engagemang hos människan,
ser bortom den stelbenta akademin. Det är ju då det blir så vackert.

Obekräftade rykten berättar dessutom att Adrian under stunder bodde i en icke fungerande bil utanför K-Fastigheters, i begynnelsen, fåbemannade kontor,
och just ja, det berättas dessutom att Adrian varje månad den 25:e går in till sin VD, Jacob Karlsson, tar honom i hand och tackar för lönen.
Vilken hjälte, i år, behövs hjältar till jul.

Jag önskar dig som läst, en God Jul, med värme och kärlek, hjältemod och medmänsklighet,
Per.