Han hette Niklas – och han var den mest fantastiske unge man
Vi var några killkompisar som startade ett litet företag ihop på slutet av 80-talet. Skateboard hade varit dött sen 6 år och en kompis till mig påstod att ”trender kommer och går, vart sjunde år” så vi chansade på att träffa in det sjunde året och mycket riktigt, det kom och det med dunder och brak.
Det var en stor dag för oss när vi efter en tid fick får första lokal att arbeta ifrån, det var en billig och trång 100-kvadratare under en lastkaj i Hässelby och vi spenderade mer eller mindre all vår tid där.
Vi hade tajmat skateboardens återkomst perfekt och lyckades leva rätt väl på våra extrema timmar i den där källaren. Det var en dröm att få jobba i det vi älskade mest av allt. Men även slitsamt, med 100-timmarsveckor.
En dag kom en ung man och knackade på.
– Hej, jag heter Niklas och jag bor här i huset. Jag vill jobba hos er.
Vi hade inget jobb till Niklas så…
– Tyvärr, men tack för att du visade intresse.
Niklas lommade iväg.
Nästa dag kom han tillbaka igen.
– Niklas, minns ni mig från igår? Jag vill verkligen jobba med er.
Samma sak igen, vi hade inget ledigt jobb.
– Alltså snyggt att du vågar komma tillbaka och visa hur mycket du vill, men vi har verkligen inget jobb ledigt.
Niklas log och tackade för sig.
Dagen efter kom han åter, för tredje dagen i rad.
– Jag vill verkligen att ni ska veta hur mycket jag vill jobba här. Förlåt mitt tjat.
Vi tog ett snabbt möte vi partners och insåg att vi inte ville gå miste om en kille med sådant pannben, så…
– OK Niklas, välkommen ombord. Vi har just skapat ett jobb till dig, bara för att du är du. Vi gillar dig och din inställning.
Sen den dagen blev Niklas vår viktigaste medarbetare. Han blev ansvarig för vårt varulager och såg alltid till att våra kunder fick sina leveranser i godan tid, med precis perfektion och han gjorde det alltid med ett leende. Glad och positiv, gnällde aldrig och kunde förvandla den gråaste dag till solsken för oss andra.
Niklas som person hade haft det lite si och så i livet. I skolan och privat. Han fick inte riktigt ihop bokstäverna med sin rätt kraftiga dyslexi, men det kisade vi för och såg till hans styrkor istället. Och jobba runt hans brister, skratta och tycka det är nåt bra liksom. Shit vi har ju alla brister, herre gud. Och vilken högvinst han var sen.
För vi andra kunde nu fokusera på att driva företaget framåt, väl medvetna om att unge Herr Niklas skötte ruljangsen med elegans. Och se Niklas, han fick ett värdigt och lyckligt liv.
Jobbade med oss i över 10 år, innan ett trendfall i den där cykeln åter fick branschen på fall.
Jag träffade nyligen Niklas och han berättar om att tiden tillsammans där i källaren var den lyckligaste i hans liv.
Alla har vi någon Niklas omkring oss. Vi måste släppa in, inkludera, ge möjlighet.
För vi människor längtar efter att få komma till vår rätt, bli våra bästa jag och visa omvärlden att vi visst det kan.
Om vi nu bara, tillsammans, på olika vis, väljer att se varandra, tro på varandra och … ge varandra chansen.
Fler artiklar för dig
I sandlådan
Jag tycker detta är så vansinnigt inspirerande, politiker och ”bättre vetande” talar om integrationsplaner och om 20–30 år med enorma satsningar, miljonprogram och samverkan mellan olika kommunala instanser medan Marianne ställde ut en sandlåda. Hur genialt?! Men det är ju så, de stora lösningarna finns ofta i de små idéerna.
Nu jäklar gör vi det här vackert tillsammans
Vi kan även översätta detta till våra hem, till hur vi umgås med varandra kring området vi bor, våra innergårdar är ju en guldgruva full av möjligheter. Ju tristare den är nu, desto enklare att blåsa liv i. Tävla om Malmös mest levande innergård liksom, bli en stilbildare för andra.
Vi män, och våra tårar
För hon hade ju rätt min lilla fyraåring där hemma där hon satt tätt intill och kände av, kände in och berättade. Jag var ledsen, så utomkroppsligt ledsen, och trots att jag var på den tryggaste platsen jag vet, i mitt eget hem, med min kloka fyraåriga dotter i min famn, tappade jag bort mina känslor.
Tillsammans har vi burit varandra, åtminstone ända hit
En märklig sak jag lärt mig genom åren, är att; när jag haft det som jävligast, har den bästa medicinen varit att sträcka ut hand till någon annan, att erbjuda någon som också har det jävligt min trygghet, min famn och mitt stöd, då mår jag bättre, då får jag åter ny kraft.
Att ge någon chansen – den vackraste av gåvor
"Vi är många som kan skapa möjligheter och lika många som behöver den. Är det inte lite så vi ska lira?"
En hälsning från Per och den falska drömmen om lycka
"Alla dessa parametrar fostrar våra drömmar om att en dag ha ALLT, och då helst i överdåd, som något slags bevis för hur bra vi är. Den externa massiva bekräftelsen. I alla fall i min värld."
Sorg och lycka stärker oss
”Jag kommer nog aldrig att bli förälskad igen”, sa jag till min äldsta dotter för några veckor sedan. Inte bara drog pandemin med sig ödeläggande av mina verksamheter, min far dog dessutom nyligen och jag har gått igenom en skilsmässa från min hustru. 18 månader av absolut mörker."
Jag önskar att jag hade ätit mer tårta
"Det var hennes sista ord på dödsbädden. Det hon menade var nog att hon hela sitt liv hade skjutit sin livsnjutning framför sig."
Det är spännande att inte göra någonting alls
"Ibland när jag har det utåt sett tråkigt, så har jag ändå pirret inom mig, den där känslan av att något kul, bra och spännande plötsligt kan hända."
Fördomsbrottning (A Knight at the Opera)
"Hela mitt liv har jag baktalat allt som jag inte förstått. Kulturer, beteenden, you name it. Jag har haft åsikter som jag liksom bara haft, av hävd och tradition, utan att någonsin egentligen ställa dem mot väggen."
Men varför håller vi på som vi gör?
"Jag jobbar väldigt mycket. Alltså väldigt mycket, egentligen hela tiden. Ibland ger det fantastiska resultat, nån gång har det blivit extremt mycket arbete för absolut ingenting."
Vi vaknar ca 30 000 gånger i våra liv
"... och det vore väl ändå själva f*n om vi inte skulle få till det en endaste en av dessa dagar. Det händer så himla mycket spännande saker i ditt liv Per....och i mitt liv händer det nästan ingenting”.
Han hette Niklas – och han var den mest fantastiske unge man
"Vi var några killkompisar som startade ett litet företag ihop på slutet av 80-talet. Skateboard hade varit dött sen 6 år och en kompis till mig påstod att ”trender kommer och går, vart sjunde år”
Hyresrätt – om jag fick välja
"Allt sedan jag flyttade hemifrån som 17-åring där hemma i Falun, till en 1 ½:a om 49 kvadrat, 1977, har livet tagit mig via olika boenden och geografier."
Drömmen – en lägenhet i lägenheten
"Som vi kämpar och sliter. Vi gör våra insatser för att saker och ting ska fungera, vi ska få ihop till hyran, mat på bordet, något varmt och helst fint att ha på oss."
Säg hej till grannen
"I min ungdom var det så enkelt att träffa människor. Man åkte helt enkelt till fiket eller ner på stan, för man visste att förr eller senare dök polarna upp. Det var som ett chatt-forum fast på riktigt."
Du är ett inredningsgeni
"Glöm aldrig en sak, du är så sjukt mycket bättre än du tror. Vi inbillar oss att alla andra är så förbaskat fantastiska, men låt mig lova en sak. Detta stämmer inte."
Så här hittade jag hem till K-Fastigheter
"Ibland stramar livet för precis alla, och man kämpar så hårt för vändningen. Så även för mig, kanske lite väl mycket i sina stunder. Mina livsbottnar har varit mycket djupa."
Ett alldeles eget hem. Tillvarons eget basläger. Livets grund.
”Livet hade blivit så fel. Allt hade gått sönder. Det är lätt att ta det vi har för givet. Ett jobb, ett hem, en käresta och några kronor över vid månadens slut."
