Drömmen – en lägenhet i lägenheten

Som vi kämpar och sliter. Vi gör våra insatser för att saker och ting ska fungera, vi ska få ihop till hyran, mat på bordet, något varmt och helst fint att ha på oss. Sen på det vill vi ju ha lite roligt också, kanske en resa någon gång ibland, eller en kväll ute. Unna oss att köpa den där grejen.

Men.
En stor del av livets egna belöningar är ju ändå den där stunden när dagens alla måsten är till ända. Jobb avklarat, eventuell familj omhändertagen, köket fixat efter middag, räkningar betalda, samtal ringda och kids i säng.
Det är då den är där. Vår egen stund.

Livet är fyllt av förväntningar utifrån, vi ska uppoffra, ställa upp, leverera, finnas till och allmänkämpa. Och längst där framme, tack och lov, hägrar den där belöningen, för på något vis strävar vi ju efter att få en skärva tid över till den där lilla egoistiska stunden som bara är min. De där timmarna vid dagens slut.

Det är där jag personligen har valt att maxa den stunden. Att skapa mig en plats där jag bara kan överskölja mig själv i mina egna behov, ingen annans.
Så jag har alltid byggt liksom en lägenhet i lägenheten.

Man landar ju oftast i soffan till slut, så är det ju, såvida man nu inte har en balkong sommartid.
Men min plats är soffan, och väl där kommer den lata Per upp till ytan. Jag vill ha precis allt inom armlängds avstånd. För jag vill helst av allt knappt resa mig innan det är godnatt, med undantag för enstaka besök på herrarnas privatrum.

Jag har alltid ett välfyllt litet extrakylskåp med personliga delikatessfavoriter invid soffan, och det är långt ifrån de tråkiga varorna som sirap, jäst och äppelmoset som blivit för gammalt. Nej bara personliga favoriter med korvar, läsk, isbitar, chokladkakor, ostar och skinkor (den lite nyttigare människan väljer förstås annat, även den som unnar sig en öl eller tre). Jag har skålar med frukt och chips, även färskt bröd.
Jag vill ha strömuttag som räcker till alla mina tekniker, med dator- och mobil-laddsladd ända fram (med klisterlapp på där det står ”ta denna sladd och du är död”), jag har kontroller för att kunna slökolla tv eller spela min musik, ett perfekt uppställ av kuddar och täcke, helst dun såsom i sängen. Jag vill till och med kunna brygga mig en kopp eller micra något simpelt varmt tilltugg till kyld dryck. Och jag vill kunna dimma ljus i takt med aftontimmarna.
Kalla det en mini-man/womancave om du så vill.

För det där är jag värd. Och du med. Det kan ingen ta ifrån oss.

Det är egentligen inte krångligare än att det är allt det bästa du har i ditt hem, samlat på minsta möjliga yta. Av strikt egoistiska skäl.
Men det ska gudarna veta att vi är värda.
För fy f*n vad vi kämpar på där ute.

Och vet ni vad, i den stunden där sent om kvällen blir det skönaste av allt att njutningen maxar så hårt att vi inte ens har tid att berätta om det på sociala medier.

För det är din stund. Ingen annans.

Sen blir det morgon igen, du vaknar i soffan, minns ett härligt avslut och går stark nog in i nästa dag för att palla ett till varv av uppoffringar och slit.

Och där på vägen hem fyller du påsen och dina lustfylldheter för stundande belöning. Vetskapen om att den finns där är bara bäst.