I sandlådan

”Ser du torget där till höger Per, fullt av liv och rörelse, massor med människor av alla dess slag, full handel och gemenskap. Så var det minsann inte för ett par år sen”.

Marianne är runt 70-strecket och tar mig på en rundtur i bilen genom Lerum, Göteborg. Hon har anlitat mig för ett par föreläsningar runtomkring platsen vi befinner oss på i ett par dagar. Hennes passion för centrumutveckling är så påtaglig att jag kan känna den ända in i själen. ”Jag kan bara inte sluta med mitt jobb Per, det är så berikande att se hur man kan göra skillnad för andra människor genom att visa engagemang för deras trivsel”.

Jag blir förstås nyfiken och frågar Marianne hur det nu kommer sig att stadens största och så även viktigaste torg plötsligt fått liv igen efter att ha utarmats som de flesta av Sveriges citykärnor. Jag reser ju land och rike runt som föreläsare och mitt nyfikna jag noterar alltid vad som pågår i de 50–60 orter jag besöker varje år, var det fungerar och var det inte fungerar, vad som fungerar och inte men också varför. Det är så mycket liv och rörelse som sakta men säkert vissnar, det är sorgligt för det var ju där i centrum vi möttes, dit vi åkte för att umgås, äta en bit mat, socialisera på en bänk, slappa i en park, plaska ur en fontän.

”Hur vi gjorde det? Vi byggde en väldigt stor sandlåda mitt på torget Per, fylld med massor av leksaker”, svarade hon.

Sandlådan, ja den fylldes snabbt med lekande barn som varken gör skillnad på Mohammed eller Lovisa, klänning eller långbyxa, dom skiter i vilket, barnen vill bara leka och är nöjda om någon som vill leka tillbaka. Och föräldrarna, dom kantade troget sandlådan tills bord och bänkar ställdes ut i anslutning till samma kant de smakat sandkaka och visat hur kottar blev till får när de själva var barn. Helt plötsligt såg en smart glasshandlare att det var läge att rulla ut sin vagn och med den på plats kom plötsligt blomstervagnarna, torget doftade kaffe och nybakat vetebröd, de tomma butikslokalerna fylldes med engagemang och drivkraft, musik brusade lite här och där, shoppingpåsar korsade torget och helt plötsligt uppenbarade sig en gemenskap bland invånarna.

Jag tycker detta är så vansinnigt inspirerande, politiker och ”bättre vetande” talar om integrationsplaner och om 20–30 år med enorma satsningar, miljonprogram och samverkan mellan olika kommunala instanser, medan Marianne ställde ut en sandlåda. Hur genialt?!
Men det är ju så, de stora lösningarna finns ofta i de små idéerna.

Med detta konstaterande, faller jag såklart tillbaka till mig själv och ser paralleller. Jag har en 4-årig dotter, hon heter Carla. På förskolan är hon helt plötsligt kär i både Nicolas och Ilyas och vips hänger jag på min balkong med deras föräldrar under tiden barnen leker tillsammans där inne. I lekparkerna i min omnejd är det samma sak, min dotter har en cool teknik för att hitta kompisar precis där hon är, hon spanar in någon hon vill leka med, sen går hon dit och ställer sig, rätt vad det är så springer dom och jagar varandra, kiknande av skratt. Jag, jag finner mig plötsligt bänkad med Carlas nyvunna vänners föräldrar. Föräldrarna till ett av barnen hon leker med är från Chile, ett land jag ställer mig relativt okunnig till, än dock kunnig nog att ta mig rätten till en åsikt om det jag egentligen inte vet. I vårt samtal lär jag mig saker som totalt sparkar bort fötterna på mina gammelgubbiga fördomar som givetvis grundats av just okunskap i kombination med åsikter och rätten till tyckande.

Barnen är vår framtid, men de är också vår nutid. När vi äldre växte upp, fanns det ett ”vi” och ett ”dom”, det finns inte hos nutidens barn och förvaltar vi det väl, finns det inte heller hos de äldre i framtiden. Om vi nu låter barnen ta lead och få vara fogmassan för nya möten och samverkan människor emellan,  kommer fördomar att suddas ut, mötesplatser att återuppstå, städers citykärnor att återfå sitt härliga skimmer och det kostar ju liksom jordnötter.

Med det skickar jag en hälsning om fler sandlådor och Mariannear till folket!
Mvh Per, som vet precis hur ett kott-får skulle göras.