En hälsning från Per och den falska drömmen om lycka

Redan som barn, med min första leksaksbil i hand, grodde drömmen om en alldeles egen bil, en riktig bil. När puberteten väl knackade mig på ryggen, kom en ny längtan, en längtan om efter en fin flicka vid min sida. Med första sommarjobbet i hamn, började jag jämföra min timpenning med kompisarnas. När jag sedan började utveckla någon slags vuxenhet, ja då började jag nära ”drömmen om framgång”. Helst sådan framgång som andra kunde se.

Alla dessa parametrar fostrar våra drömmar om att en dag ha ALLT, och då helst i överdåd, som något slags bevis för hur bra vi är. Den externa massiva bekräftelsen. I alla fall i min värld.

Drivkraften för mig, blev att en dag ha snyggast och dyrast bil, ett palatslikt boende, en skoningslöst vacker kvinna vid min sida och gärna feta tidningsrubriker som berättade om min fantastiskhet. Jag skulle vinna priser och pokaler, fina utnämningar och ha ett bankkonto med så många nollor efter första siffran att papperet inte räckte till. Där någonstans gav jag mig ut i livet, sökandes efter ALLT enligt ovan, för att då finna den ultimata lyckan.

Idag är jag 61 år och inbillar mig att jag kommit till en del skarpa insikter, jag önskar att jag nu kunnat tala till mitt 18-åriga jag.

För väl ute i det som kallas livet, tog jag mig an tusen utmaningar, provocerade livet självt och startade ändlösa experiment enbart för att trolla fram min eventuella framgång. Med tusen ärr på knän och hjärta, hände det; Väntandes på Arlanda fick jag ett sms från min affärspartner ”gå in och kolla ditt konto på banken Per”. På ett fåtal sekunder gick jag från en nära livskris till att vara mångmångmiljonär. Känslan när jag förstod att jag nu skulle leva i överflöd, var ogripbar. Jag hade alltså börsnoterat min anteckning skriven på en servett vid en bardisk.

Drömmarna jag haft som ung, slog in. Jag hade plötsligt allt, och nu menar jag ALLT. Jag hade bilen, palatset och jag hade tidningsrubrikerna. Folk pekade och viskade när jag rörde mig på gator och torg. Och inte bara det, jag hade helt plötsligt tusentals nya vänner och kvinnor på kö.

Men du förstår, livet är förgängligt. Ett par hårda incidenter senare försvann allt, i princip över en natt. Musiken tystnade, vänner och köande kvinnor försvann och min plånbok ekade åter tom. Då kom det över mig som en tornado. ALLT det jag kallat fantastiskt, det jag upplevde i livets medvind hade fört mig till en av livets alla lärdomar, och en retrospektiv depression. Insikten i att mitt enormt stora hov av vänner, kvinnor, festfixare och kändisgalor varit totalt ointresserade av Per, den riktiga Per, den lille gossen med leksaksbil i handen, var oändligt smärtsam. Det var inte mig dom ville ha, det var det jag skapat som lockat… och min plånbok. Jag hade alltså under en tid levt i totalt falsk blindhet. Jag hade gjort mig beroende av andra människors bekräftelse och helt glömt bort min egen.

Idag lever jag lyckligare än någonsin, fri från andra människors affirmationer och vackrast av ALLT, jag har med hjälp lärt mig att älska mig själv för den jag är och inte för det jag gör. Jag lever nu ett liv utan överflöd av materiella tillgångar och äger i stället en närvarande kärlek till mig själv och mina barn, en kärlek jag aldrig funnit om jag levt kvar bland tinnar och torn, hög på mig själv.

Jag vill leva ett liv i kärlek, fritt från oro och överflöd. Jag vill vara min egen bästa vän. Oj vad jag önskar att jag kunde berätta det för mig själv som barn. Nu tar jag varje tillfälle att berätta för mina egna barn och dig, att livets dröm om lycka  handlar om att leta på rätt plats. Och innan jag lägger på, till er vänner som faktiskt funnits vid min sida i både med- och motgång, det är ni som burit mig hit, jag älskar er!

/ Per 6 år.