”Livet hade blivit så fel. Allt hade gått sönder”.

Det är lätt att ta det vi har för givet. Ett jobb, ett hem, en käresta och några kronor över vid månadens slut.
Jag skriver detta för att påminna om det vackra i att ha vårt eget namn på en dörr, bakom vilken vi faktiskt bor.
Ett hem är det största. Något att återvända till för att återbygga kraft för nästa dag. Vår landningsbana. Puls- och axelsänkningens borg. Den fredade plats där ingen kommer åt oss, där tid och andning är vår och ingen annans. En identitetens absolutaste bekräftelse.
En fantastiskhet värd att aldrig glömma. Så nyp dig i armen.

För mig har det inte alltid varit så. Ett eget boende har i perioder varit inget annat än en avlägsen dröm jag knappt vågat drömma.

Januari 2000, gick Hornsgatan ner på Södermalm i Stockholm. Ser en man gå in i en tobaksaffär.
Redan då han går över tröskeln tar han förberedande upp en 500-ing ur plånboken för att betala enligt plan.
Jag tänker ”en dag ska jag också ha en sån där”.

Samma dag promenerade jag själv till Norrtull där jag gömt en påse pantflaskor.

Jag var 39 och hade precis förlorat allt. Per definition hemlös. Allt var borta. Mitt hem, min ekonomi, kärleken, vännerna, pappersrätten till mitt eget barn.
Jag fördrev mina dygn vandrandes. Det var livet utan nyckel i fickan, utan mat för dagen. Tropp, hopp, mod och kraft lyste med sin allt för påtagliga närvaro.
Det var dessutom vinter och utanförskapet var skoningslöst kallt, på så många vis.
Varje morgon gick jag till Mariakliniken och hämtade en påse med 3 tabletter. Det var 1 smärtstillande, 1 lugnande och 1 för sömnen.
Livet hade blivit så fel. Allt hade gått sönder.

Den där 500-ingen blev till drivkraft för mig. Han hade något jag inte hade, men ville ha. Han hade nog även rumsvärmen och kanske rent av någon som längtade efter honom.
Helt ovetandes kom han att bli min målbild.
Jag hade också kunnat avsky honom för hans välstånd och i detta spika fast mig själv i eländet.

Men han blev till min drivkraft. Min motivation. Jag bara skulle in i värmen igen, ta mig över linjen till den inkluderande sidan av livet.

3 månader senare, undernärd och skrämmande ensam, vågade jag svälja min stolthet och sökte mat via socialen. Jag hade ju ändå betalat skatt i mitt liv och tänkte att ”kanske kan jag be Sverige om hjälp”.
Lite visste jag att jag där skulle få möta det som inte bara blev till överlevnad men även till liv. En människa med ett kall. En ung Socialtjänstekvinna som tog med sig hjärtlighet, lyhördhet och givandets gåva till jobbet.
Hon inte bara såg mig, hon trodde även på mig. Och hon gav mig chansen.

Vägen tillbaka var strävosam, fylld av mentalt krig och total uppoffring. Förstår än idag inte att jag mäktade med det. Men drömmen om att en dag åter få ha en sedel i fickan, en nyckel till egen dörr och kanske rent av kärlek i mitt liv, ja den hade fått näring.

Två års kamp senare gick jag in i nämnda tobaksaffär, där på Hornsgatan på Södermalm i Stockholm..
Jag tog en 500-ing ur fickan redan då jag gick över tröskeln.
Det var den största av dagar för mig.

För nu fanns där även en dörr någonstans i en Stockholmsförort som det stod Per Holknekt på.