Säg hej till grannen

I min ungdom var det så enkelt att träffa människor. Man åkte helt enkelt till fiket eller ner på stan, för man visste att förr eller senare dök polarna upp. Det var som ett chatt-forum fast på riktigt. Det var vår enda chans, vi hade ju inte ens mobiltelefoner. ABBA sjöng ”I stare at the phone on the wall” och dagens unga undrar va??

Där fanns nåt fint i att mötas på riktigt. Konditorier med dammsugare och kaffe i kopparkärl, stocken utanför korvkiosken. Men det där finns ju inte längre. Och det skapar ensamhet.

Ensamhet är något vi inte riktigt talar om, eller åtminstone inte erkänner. Idag köper vi en låtsaskänsla av gemenskap via digitala tekniker, men det är också något som bär på hemligheter som aldrig kommer fram.
Just denna ensamhet.

De människor vi ser omkring oss på väg till och från jobb eller mataffären… ta en extra titt. Höj blick och försök möta ögon. För vid dennes hemkomst kanske ensamheten väntar igen.

Jag själv tros av många leva i stora gemenskaper men se så enkelt är det inte alltid. I stora perioder har jag levt extremt ensam, även om jag gett sken av annat.
En sån period var så sent som för bara 3 ½ år sen. Och julen kom närmare med stormsteg.
Den här gången ville jag bara inte vara ensam över jul, för den ensamheten känns dubbelt tung. Så jag vidtog åtgärder.

Jag kontaktade ett hotell i Stockholm (Scandic Park) och frågade om jag fick låna deras lobby för att bjuda ensamma att fira jul med mig. Jag tänkte att dem väl ändå inte hade gäster och att allt skulle gapa tomt. Och mycket riktigt.

Jag gick sedan ut via Facebook och bjöd in. Vem som helst som jag hade eller aldrig hade mött. ”Kom och fira jul med mig, ta med en liten symbolisk julklapp, så fixar jag en till dig”.

Vi blev 65 personer. Och vilken fantastisk samling människor. Det var Filiz från Turkiet, Joumana från Libanon, Eva-Marie från Hökarängen och Gustaf från Övre Östermalm. Ung och gammal, kvinnor och män. Adel, präster, borgare och bönder.

Jag vet idag att detta var min rikaste jul någonsin, fina barndomsminnen till trots.
Jag hade köpt Lovikkavantar, raggsockor och stickade mössor till alla och omsorgsfullt slagit in 65 paket med tillhörande rim.
Vi fick se på Kalla Anka på hotellets TV och vi delade alla på gästernas medhavda delikatesser från världens alla hörn. Det var Souvlaki, sill, fattoush och knäck.
Dessutom bytte alla nummer och kontaktytor med varandra.

Den eftermiddagen skapade jag de bästa vänner jag har än idag. Och det som är som mest gripande är att vi alla nog trodde att den andra egentligen inte var särskilt ensam.

Vi behöver gemenskap. Ensamhet är bedövande tung och ensamhet föder värre ensamhet tills allt går i lås och man känner sig fast.

Det är så enkelt, men så svårt. Men att bara ge grannen sitt lilla hej eller god morgon kan förändra så mycket. Och att bidra till att någon annans sol åter går upp kan vara bland de starkaste av känslor.

Jag har förstått idag att många av mina gäster denna jul i sin tur fortsatte att bjuda in till gemenskapsträffar för ensamma senare i livet.

Jag själv känner mig måhända än idag mycket ensam i sina små stunder.
Men jag vet även att jag har mina vänner från den julen och deras hem står alltid öppna.

Jag uppmanar aldrig, men jag ger nu och här en varm rekommendation.
Ett litet hej bara. Det känns bra inuti och det kan skapa mer än du någonsin anar.

Som lite värdighet och självkänsla i en främmande människas liv.