Men varför håller vi på som vi gör?

Jag jobbar väldigt mycket. Alltså väldigt mycket, egentligen hela tiden.
Ibland ger det fantastiska resultat, nån gång har det blivit extremt mycket arbete för absolut ingenting. Och sånt är bara mitt liv. Slott eller inte ens en koja. Högt och lågt, allt eller inget.
Jag är nämligen företagare. En sån där med noll trygghet.

Egentligen var det aldrig meningen att jag skulle bli det, men det bara liksom blev så. Primärt för att jag alltid haft extremt svårt att få ett jobb…och även jag måste ju få mat på bordet.
Har säkert sökt 100 jobb i vuxen ålder, fått ett enda. Och där fick jag sparken.

Jag vet inte vad det är som gör att där inte finns plats för mig där ute i finvärlden, men jag har lärt mig gilla läget.
Så jag har liksom varit tvungen att göra det själv. Mitt liv är ju som andras liv helt enkelt produkten av mina egna beslut. Så även om jag egentligen vill tycka lite synd om mig själv, så har jag ju egentligen ingen som helst rätt till det. Faktiskt. Eller tyvärr. Det frestar ju att vara lite offer. Men näeh, inte.

Många säger till mig att jag måste börja ta det lugnt, inte köra sönder mig själv.
Men jag är inte sån. Jag har nämligen valt att inte se arbete som en lidelse och uppoffring utan snarare som ren glädje, något jag gör av fri vilja, något som bara är en del av hela min livs-ekvation, inte ett jobb utan snarare en jobb-hobby, eller jobby om du så vill. För mig är arbete inte något jag bara valt att njuta av (det är ju lite trevligare att välja det), utan även något där det alltid finns en tydlig orsak till varför jag håller på som jag gör.

Orsaken kallas belöningen.

Vi människor tenderar till att knuffa den där belöningen framför oss tills vi inte längre orkar njuta av den när den väl är hos oss.
Jag är en stor förespråkare av att sätta sprätt på grejer medans man kan, hela tiden. Säkra sin kostnadsbild sen leva upp resten.

Jag ser för övrigt 3 olika belöningar i mitt liv.
1. Lite pengar över vid månadens slut
2. Lite tid över vid alla måstens slut, tid att sprida dessa kronor över.
3. Helst några viktiga människor omkring oss att dela belöningen med.

Det behöver inte vara överflöd, men att njuta så långt det går med det som finns till hands, och sen skapa nytt.

Vetskapen om den stundande belöningen gör det så mycket lättare att borsta av sig och ta kämpet varje morgon, med att gapskratt dessutom.

Och ska jag sen avslutningsvis ge ett tips som kortar vägen till nästa gång du bjuder nära och kära på fest…
… behåll ditt daytime job. Säkra livet. Sen stuva om aftontimmarna. Stäng av tv´n, gå in på labbet och pula med grejer som kan bli inte bara Tacos (vilket iofs är hur grymt som helst) med vännerna, utan långt mer än så.
Långt där framme. Bra mycket mer.

Vetskapen om varför vi håller på gör varje minut mer skonsam, levande och spännande.

Så fira hela jävla tiden. Med dom du älskar.
För sen dör vi.

Allt är upp till mig. Optimisten Per.
Och dig. Förstås.