Hyresrätt - om jag fick välja

Allt sedan jag flyttade hemifrån som 17-åring där hemma i Falun, till en 1 ½:a om 49 kvadrat, 1977, har livet tagit mig via olika boenden och geografier.

Jag flyttade till Los Angeles 1980 där jag blev Sveriges första skateboardproffs. Sov första natten på en pir utomhus där en man väckte mig och sa att jag fick sova på hans golv istället. Det kändes som lyx då. Efter en tid där köpte jag en Plymouth Powerflite Savoy-54 och bosatte mig i baksätet till dess att jag hade råd att hyra en lägenhet. Men i USA får man hosta upp en skyhög ”security deposit” för att ens få flytta in, så det blev 12 kvadrat. Vilket var gott nog.
Efter många turer lämnade jag USA och flyttade hem igen i december 1983. Det blev ett 2:a-handsboende i Stockholm, men jag fick flytta redan efter 3 veckor till ett annat 2:a-handsboende trots löfte om minst 6 månader. Så där höll det på i säkert 6-7 2:a-handsboenden och mot slutet orkade jag inte ens packa upp väskan.
Så jag sparade för brinnande livet och köpte mig ett svart 1:a-handskontrakt om 17 kvadrat vid Mariatorget för en skrämmande hög penning. Några år senare hamnade jag i lite kris, försökte sälja kontraktet vidare, men värden kom på mig och jag förlorade kontrakt och egen insats.
Helt plötsligt blev jag utomhusboende, dvs hemlös. Det var en skoningslöst hårt tid.

Sen hörde jag om en tv-serie som visst hette Big Brother och jag sökte, för att få mat & bostad, kom med i programmet och kämpade mig kvar så länge jag bara kunde, då ju ingenting väntade på mig där ute.

Som genom ödets nyckfullhet mötte jag en kvinna och med henne som säkerhet lyckades vi köpa ett litet hus i en Stockholmsförort. Lyckan var framme. Trodde jag. Tills där skulle dräneras, radonsaneras, renoveras, fixas tak ja gud vet vad. Den kostnad jag precis mäktade med blev nu omöjlig. Och inte bara det, frun visade sig vara gravid med en annan man så jag bad henne gå och nu stod jag där ensam med huset och barn.

Nej det var inte bara enkelt det där med boende. Usch.

Sen lyckades jag få till ett företag som gick bra och mina förutsättningar förändrades, jag hade råd med mer och köpte nu en fin våning i city. Det var till sådana sjuka pengar att jag knappt vågar nämna det. Men som en referens kan jag nämna att en liten 1:a i Stockholm idag går på över 3 miljoner. Helt sjukt. Sen avgift på det. Och idag 2018 måste man dessutom amortera 2% av lånet per år.

Nej huvvaligen, fy för dyra krångliga boenden som bara drar iväg och man får ta varenda liten kostnad själv. Originalkalkylen håller aldrig och kan knäcka vem som helst.

Jag lovar och svär, så ofta har jag längtat tillbaka till min bekymmersfria 1 ½:a hyresrätt där hemma i Falun.
Rena lyxen. Alltså lyxlyxen.

I den bästa av världar fanns där hyresrätter att tillgå i Stockholm idag. Fanns det skulle jag flytta ikväll.

För livet är större än alla dessa bekymmer med groteska köpesummor och accelererande renoveringskostnader.

Jag vill veta vad jag har, jag vill inte ha jobbiga överraskningar.
Jag vill kunna lägga kraft, livsfokus och tid på livet självt istället för ett evigt jagande efter rörmokare och bankräntor.

Hurra för K-fastigheter, skynda till Stockholm, jag behöver er.