Han hette Niklas - och han var den mest fantastiske unge man

Vi var några killkompisar som startade ett litet företag ihop på slutet av 80-talet. Skateboard hade varit dött sen 6 år och en kompis till mig påstod att ”trender kommer och går, vart sjunde år” så vi chansade på att träffa in det sjunde året och mycket riktigt, det kom och det med dunder och brak.
Det var en stor dag för oss när vi efter en tid fick får första lokal att arbeta ifrån, det var en billig och trång 100-kvadratare under en lastkaj i Hässelby och vi spenderade mer eller mindre all vår tid där.
Vi hade tajmat skateboardens återkomst perfekt och lyckades leva rätt väl på våra extrema timmar i den där källaren. Det var en dröm att få jobba i det vi älskade mest av allt. Men även slitsamt, med 100-timmarsveckor.

En dag kom en ung man och knackade på.
– Hej, jag heter Niklas och jag bor här i huset. Jag vill jobba hos er.
Vi hade inget jobb till Niklas så…
– Tyvärr, men tack för att du visade intresse.
Niklas lommade iväg.

Nästa dag kom han tillbaka igen.
– Niklas, minns ni mig från igår? Jag vill verkligen jobba med er.
Samma sak igen, vi hade inget ledigt jobb.
– Alltså snyggt att du vågar komma tillbaka och visa hur mycket du vill, men vi har verkligen inget jobb ledigt.
Niklas log och tackade för sig.

Dagen efter kom han åter, för tredje dagen i rad.
– Jag vill verkligen att ni ska veta hur mycket jag vill jobba här. Förlåt mitt tjat.
Vi tog ett snabbt möte vi partners och insåg att vi inte ville gå miste om en kille med sådant pannben, så…
– OK Niklas, välkommen ombord. Vi har just skapat ett jobb till dig, bara för att du är du. Vi gillar dig och din inställning.

Sen den dagen blev Niklas vår viktigaste medarbetare. Han blev ansvarig för vårt varulager och såg alltid till att våra kunder fick sina leveranser i godan tid, med precis perfektion och han gjorde det alltid med ett leende. Glad och positiv, gnällde aldrig och kunde förvandla den gråaste dag till solsken för oss andra.

Niklas som person hade haft det lite si och så i livet. I skolan och privat. Han fick inte riktigt ihop bokstäverna med sin rätt kraftiga dyslexi, men det kisade vi för och såg till hans styrkor istället. Och jobba runt hans brister, skratta och tycka det är nåt bra liksom. Shit vi har ju alla brister, herre gud.  Och vilken högvinst han var sen.

För vi andra kunde nu fokusera på att driva företaget framåt, väl medvetna om att unge Herr Niklas skötte ruljangsen med elegans. Och se Niklas, han fick ett värdigt och lyckligt liv.
Jobbade med oss i över 10 år, innan ett trendfall i den där cykeln åter fick branschen på fall.

Jag träffade nyligen Niklas och han berättar om att tiden tillsammans där i källaren var den lyckligaste i hans liv.

Alla har vi någon Niklas omkring oss. Vi måste släppa in, inkludera, ge möjlighet.
För vi människor längtar efter att få komma till vår rätt, bli våra bästa jag och visa omvärlden att vi visst det kan.

Om vi nu bara, tillsammans, på olika vis, väljer att se varandra, tro på varandra och … ge varandra chansen.